emelie

För om jag vågade skulle jag berätta allt för dig, öppna upp hjärtat mer än vad jag har.
Jag är inte den som gör det ofta, säger knappt "jag älskar dig" till någon i familjen ens.

Du har kommit nära, du har fått hört det mesta, sett mina tårar, ja fan, enligt di till och med hört mig snarka.
Jag vet att jag tänker för mycket, men jag känner också hur en bit fattas mig när du inte är nära.

Det är svårt.. Svårt att inte veta hur du tycker och tänker, och allt jag kan gå på är hoppet, som är duktig på att förvinna det ibland, då jag tycker livet ter sig tämligen svårt och oövervinnerligt.

Nej jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv i framtiden, jag vet inte vart jag vill bo, jag vet dock vart jag inte vill bo och det är här.
Hoppas iaf att det bli nånstans och allra helst me dig.
Hoppsan jag sa det visst..
Det är en stor del av min rädsla, att säga allt för mycket och sedan bli sviken.
Den största rädslan är att du försvinner från mig.

Ja, jag behöver skriva av mig för jag vet inte vad jag gör.

Den största rädslan är att jag inte vet vad jag vågar säga, om jag vågar säga det.
Men jag vet säkert hur jag känner.

Jag tycker om dig, kan säga att jag är kär i dig.. Tokkär.. Tokigt kär.. Kärlek.. En kär lek..
Ordlek..

Jag kan helt ärligt säga att jag älskar dig och det är min största rädsla..
Men nu är det sagt, svart på vitt skrivet..
Och jag är skräckslagen, för jag inte vågar tala om det för dig..

Nu ska jag rulla in mig i min kokong, krypa upp i mitt hörn och sova.
Morgondagen känn förhoppningsvis bättre, jag hoppas det..

Det blev väldigt negativt idag, men det är för att jag är rädd och en vacker dag nu snart antagligen måste berätta hur jag känner, för allt du vet är att jag gillar dig.. Men det är ju så mycket mer än så..

Jag tror jag vet vad min malande klump inombords beror på..